Vuxna säger att det bara är en tonnårs fas som går över. Att det blir bättre.

Men ska man tro på det när ens "tonnårsfas" har pågått i 7 år? När vuxna bara klagar på allt som tillhör vuxenlivet?

Ibland undrar jag om det verkligen blir bättre med tiden. Kommer smärtan i bröstet någonsin försvinna? Kommer det att göra ont varje gång jag ser mig själv i spegeln, går till skolan, går upp ur sängen, ser på min familj och allt vad livet innebär? 

När jag gråter mig till sömns om kvällarna är det inga hormoner. Det är verkligheten. Det är så här det är. Det gör ont och det är jobbigt.

 

Jag har länge tänkt att om livet gör så fruktansvärt ont att leva, är det då värt att leva? Jag menar, om det aldrig blir bättre?
Men sen har jag tänkt att jag vill veta vad som kommer senare i livet, jag vill veta vem jag kommer gifta mig med, vad jag kommer jobba med, hur mitt liv kommer se ut i framtiden. Att det kommer bli bättre är länge vad som har fått mig att stå ut. Nyfiken om vad som kommer sen. Men 7 år är en lång tid av väntan. Jag bara undrar hur lång tid det kommer ta? Hur länge måste jag leva med denna smärta, 7 år räckte tydligen inte. Och om det någonsin blir bättre, är det värt den långa väntan?